Maputogate

Ca. 150 000 människor har tvingats lämna sina hem på grund av svåra översvämningar i provinsen Gaza, Moçambique. Staden Chokwe ligger två meter under vatten. Det finns människor som söker räddning undan vattenmassorna uppe på hustak och i träd och det har rapporterats om minst två stycken förlossningar uppe på tak. Den enda möjligheten att nå fram med hjälp är via helikopter och båtar. Det har bildats två officiella uppsamlingsläger dit man nu börjar få hjälp, men det finns ännu många spontana uppsamlingsplatser där människor söker skydd på högre mark. Många av dem är nu instängda med vattenmassor runtomkring.

Vattnet har börjat stanna av men fortfarande måste räddningshelikoptrar hjälpa människor från träd och hustak. Nu behövs stora insatser för att hjälpen skall nå fram till uppsamlingslägren och mat och rent vatten måste nå ut till de strandsatta grupperna som är omgivna med vatten.

Det är floden Limpopo som svämmar över. Kraftiga regnväder i Sydafrika fyller floden som har sitt utlopp i Moçambique.

VI ÖNSKAR ER ALLA EN GOD JUL OCH ETT GOTT NYTT ÅR!

I kyrkan bakom flygplatsen i Vilankulo, sjunger och dansar barnen. Det är ett inslag i söndagens Gudstjänst.

I Moçambique är det varmt, solen steker på himlen och den nordiska julstämningen har svårt att infinna sig. Men det glada budskapet om att Gud blev människa är det samma. Jesus kom även för att frälsa Afrikas barn.

Under torsdagen har det varit oroligheter på gatorna i Maputo, med bränder och förstörelse. Anledningen är höjda priser för kollektivtrafiken. Det drabbar många som redan har det svårt och gör att många inte längre har råd för att barnen ska åka till skolan och arbetare att ta sig till sina arbetsplatser.

Det är främst utkanterna av stan som blivit drabbat. Alla polisenheter har blivit utkallade, även de som inte annars jobbar med ordningsfrågor, och de har hård bevakning av innerstaden. Där vi bor märker vi inget av själva oroligheterna. Bara att affärerna håller stängt och att gatorna är ovanligt tomma och ödsliga.

Ännu är det inte så allvarligt som det varit tidigare år. Senaste gången som priserna för kollektivtrafiken höjdes var 2008 då det skapade mycket svåra kravaller. När brödpriset höjdes 2010 var det även då mycket allvarliga oroligheter med mycket bränder och förstörelser. Tretton människor dödades av polisen vid det tillfället.

Som så ofta, ännu en predikosöndag. Både jag och Sonia har predikat, på varsitt ställe, 700 km från varandra. Sonia har varit i Vilankulo för att hjälpa församlingen där. Jag har varit i kyrkan i Laulane som ligger i utkanten av Maputo.

För att man skall få ihop det i Moçambique är resor och transporter är en stor del av verkligheten. Resan tillbaks från Vilankulo tar ca 10 timmar med landsvägsbuss. Sonia (och Christina som var med) hade planerat att ta en buss som startar kl 4 på morgonen. Väl på busshållplatsen upptäckte de att det inte finns någon buss som väntade. Efter mycket sökande under förmiddagen lyckades de få tag på en buss som lämnade Vilankulo vid lunchtid.

Att ta sig till Laulane verkar kanske inte så dramatiskt, men eftersom vi just nu inte har bil behövde jag gå upp kl 5 på morgonen för att förbereda mig. Det är bara 12 km till Laulane, men man behöver räkna med att det tar två timmar att ta sig dit en söndagsmorgon. Ofta behöver man vänta över en timme på gatan för att få tag på en av minibussarna som transportera morgonresenärer. De kallas för chapas och de är ofta mer än överfulla. Lyckas man trycka in sig kan man ibland få stå på en fot, för det inte finns plats att sätta ner bägge fötterna på bussgolvet. Det är dock ingen risk att man ramlar eftersom det inte finns utrymme för det. Lite märkligt med så mycket fysiks närhet till människor man inte känner. Några bussar har skyltar där resenärerna uppmanas att hålla fönster öppna för att minska risken för smittsamma sjukdomar, som TBC mm. Har man någon gång varit inne i en chapa förstår man att risken är uppenbar.

Vi har nu efter en del krångel hittat en bil som vi vill köpa. Det kommer att göra livet betydligt enklare, så vi hoppas att det går vägen.

Enligt UNICEF¹ i Moçambique:

52% av Moçambiques flickor gifter sig innan 18 års ålder, och 18% gifter sig innan 15 år. Det är inte ovanligt att de gifter sig med äldre män för att trygga sin försörjning.

En viktig uppgift är att mobilisera och utrusta kyrkorna för att möta barnens behov, i synnerhet situationen för de utsatta flickorna.

Enligt Barnkonventionen² är varje människa under 18 år ett barn.

¹http://www.facebook.com/unicef.mozambique

²http://unicef.se/barnkonventionen

Två veckor med mycket fokus på verksamhetsplan och budget inför nästa år. Mycket sammanträden och möten både internt och med vår partner. Det blir inte så mycket roligt att skriva om, men ändå en så viktig förberedelse för vårt arbete.

För andra dagen i rad går jag hem från banken utan att lyckas uträtta mitt ärende. Behöver  ett nytt bankkonto för bättre administration. Den vanliga byråkratin: antingen fattas det något dokument som någon funktionär anser behövs eller så är den person som man söker inte på plats. Ofta kan man bli ombedd att vänta i flera timmar, med förhoppningen att han/hon snart kommer, men i sådana fall dyker de sälla upp utan man får oftast komma tillbaka nästa dag.

Idag hade jag ovanligt lite tålamod, efter bara en timmes väntande i ett bås på banken gav jag upp, gör ett nytt försök i morgon.

Pureza, som jag tidigare berättat om här på bloggen, har idag gift sig med Raul. Båda är döva och en del av den kommunitet av hörselskadade som finns i församlingen. Jag blev ombedd att hålla i vigseln, vilket jag ser som en stor ära men samtidigt en speciell utmaning. Jag höll vigseln på portugisiska  samtidigt som den översattes till teckenspråk. Den svåra delen var, när de på teckenspråk skulle upprepa, de vigsellöften som jag först läste. Det gick riktigt bra. Efter lite mer än ett år i landet börjar jag känna att det lossnar med språket. Fast naturligtvis,  Sónia hjälpte mig mycket med förberedelsen.

Mission är att, med det uppdrag Gud har gett oss, korsa gränser och ta sig över barriärer. Det kan vara territoriellt, kulturellt eller språkligt. En sådan här dag, som idag, känns det att vi är på rätt plats och det är mycket roligt att vara missionär.

Har predikat ännu en söndag. Den här gången i en nystartad församling i en förort till Maputo. Predikade om den ”Gode Herden”. En synnerligen stor utmaning eftersom det inte finns några får i Moçambique och de flesta inte vet hur ett sådant ser ut, ännu mindre vad en herde är eller gör. Mer än halva predikan gick åt till allmänbildning om får och herdar. Sedan, när det kändes som det gått in hos åhörarna, kunde jag börja tala om Jesus som den Gode Herden. De flesta i kyrkan var barn och unga kvinnor (en stor grupp barn sitter på golvet bakom fotografen). En stor utmaning för den här församlingen är att många kvinnor, i området som de når ut till, är bärare av HIV/Aids.

En artikel som bl.a. tar upp sambandet mellan unga mammors brist på utbildning och barndödlighet.

UNICEF Mozambique – The children – Early years.

Christina Miles, utsända av CGGC, USA, har kommit för att bo tillsammans med oss under ett år och ansvarar för hemskolning för vår son Benjamin.  Även Joshua, barn till en missionärskollega från Nigeria har fått möjlighet att vara med.