Som så ofta, ännu en predikosöndag. Både jag och Sonia har predikat, på varsitt ställe, 700 km från varandra. Sonia har varit i Vilankulo för att hjälpa församlingen där. Jag har varit i kyrkan i Laulane som ligger i utkanten av Maputo.
För att man skall få ihop det i Moçambique är resor och transporter är en stor del av verkligheten. Resan tillbaks från Vilankulo tar ca 10 timmar med landsvägsbuss. Sonia (och Christina som var med) hade planerat att ta en buss som startar kl 4 på morgonen. Väl på busshållplatsen upptäckte de att det inte finns någon buss som väntade. Efter mycket sökande under förmiddagen lyckades de få tag på en buss som lämnade Vilankulo vid lunchtid.
Att ta sig till Laulane verkar kanske inte så dramatiskt, men eftersom vi just nu inte har bil behövde jag gå upp kl 5 på morgonen för att förbereda mig. Det är bara 12 km till Laulane, men man behöver räkna med att det tar två timmar att ta sig dit en söndagsmorgon. Ofta behöver man vänta över en timme på gatan för att få tag på en av minibussarna som transportera morgonresenärer. De kallas för chapas och de är ofta mer än överfulla. Lyckas man trycka in sig kan man ibland få stå på en fot, för det inte finns plats att sätta ner bägge fötterna på bussgolvet. Det är dock ingen risk att man ramlar eftersom det inte finns utrymme för det. Lite märkligt med så mycket fysiks närhet till människor man inte känner. Några bussar har skyltar där resenärerna uppmanas att hålla fönster öppna för att minska risken för smittsamma sjukdomar, som TBC mm. Har man någon gång varit inne i en chapa förstår man att risken är uppenbar.
Vi har nu efter en del krångel hittat en bil som vi vill köpa. Det kommer att göra livet betydligt enklare, så vi hoppas att det går vägen.
