Maputogate

Vi är nu tillbaka i Margate, Sydafrika, men resan hem var lite omtumlande.

När vi fortfarande var i Maputo fick Sonia mycket ont i mage och rygg. Först trodde hon att det var magkatarr och fick läkarvård för det, men efter flera dagar utan förbättring, besökte hon ett ny klinik där de konstaterade att hon hade gallsten. Eftersom kirurgiska ingrepp inte är att rekommendera på moçambikiska sjukhus beslöt vi att ta oss hem till  Margate, (11 timmars bilresa över Swaziland) och Sonia togs in på sjukhus för operation. Eftersom gallan var mycket inflam­merad fick hon bl.a. antibiotika, men fick en stark allergisk reaktion och man behövde börja pröva sig fram till en medicinering som senare fungerade bättre. Det blev ingen operation nu, utan Sonia är utskriven från sjukhuset i väntan på att man ser att läget är helt stabilt och att det inte blir mer komplikationer från medicineringen. Operationen är planerad om några veckor. Sonia har just nu ingen värk och räknar med att hon kan arbeta under tiden hon väntar. Vi ber om era förböner för Sonias hälsa och att hon får den vård som hon behöver.

Primeira Igreja Batista Renovada i Maputo väntar glada och förväntansfulla på att predikan kommer igång; men först sänder församlingen hjärtligt hälsningar till predikantens alla bloggläsare.

Predika ordet, träd fram i tid och otid (2 Timothy 4:2).

Att på olika sätt prata är en viktig del av vårt uppdrag. Eftersom kulturen fortfarande främst är oral (information förmedlas muntligt) är det viktigt att ta tid för samtal –  många och långa. En enkel överenskommelse, som i Sverige skulle ta en kvart, kan behöva ett samtal på flera timmar och ibland måste man återkomma för vidare samtal inan det är färdigpratat. Det kan upplevas som slöseri med tid, men det är så man bygger upp förtroende och försäkrar att man är överens och bra relationer är A&O i allt. Även när man behöver lösa byråkratiska problem på en myndighet kan det som först är omöjligt lösa sig om man tar tid för att småprata och skoja med byråkraten bakom disken.

Det blir också mycket prat inför grupper. Berättelser är ofta uppskattade och om de är bra framställda finns det alltid en tålmodig publik – man är helt enkelt från barndomen tränade i att sitta still och lyssna på vuxna som berättar (en konstart som är ovanlig i väst).  Även om information som ska förmedlas finns nedskriven och upptryckt på papper är det klokt att ta tid för att läsa upp den inför gruppen.

Ofrivillig predikant, oförberedd, uppkallad att leda nattvarden

Därför är predikan och bibelundervisning ovärdeliga redskap i vårt uppdrag. Men det är viktigt att man gör det rätt för att det ska bli väl mottaget: Grunden är en bra berättad historia. Bibelns berättelse ska stå i centrum och berättas ordentligt, inte plockas sönder i lösryckta bibelverser. Abstrakta tankar måste få en konkret praktisk innebörd och bra teologi är den som gör historien mer levande. Även nutidsberättelser och levande liknelser är bra komplement och vittnesbörd om vad Gud gör möts ofta med jubel och applåder. Humor är mycket viktigt. Det låter kanske som ett koncept på en bra predikan även i Sverige, men här är berättarkonsten ännu mer viktig.

Det roligt att predika i Moçambique, speciellt om man är förberedd. Men man måste allt vara beredd på det oförberedda. För några söndagar sedan, när jag trodde att gudstjänsten nästan var slut och jag hade börja tänka på annat, blev jag helt oförberedd uppkallad att leda nattvard fast jag inte känner till nattvardsrutinerna i den kyrkan. Det var bara att improvisera och när jag kallad fram församlingen till nattvardsbordet satt alla i kyrkan och bara stirrade på mig – först förvirrade. Det var nämligen inte alls så man brukade göra. Det blev bra tillslut och man uppskattade att få pröva på något annorlunda. Söndagen därpå fick jag ännu en chans i samma kyrka med en väl förberedd predikan. Den gången med en hjärtlig respons. Det är bara att följa bibelns uppmaning att ”träda fram i tid och otid”.

Församlingsplantering i Matendene.

Samuel Pedro är Superintendent för Igreja União Batista de Moçambique (IUBM), som är EFKs partner sedan snart 100 år. Han valdes till ledare strax efter att vi kom till Moçambique som missionärer 2011, och under åren har jag som EFKs representant kunnat följa honom i hans uppdrag. Mandatperioden är på fem år, så hans tjänst går ut i november i år och jag bad honom börja sammanfatta sin tid som ledare för kyrkan. Vi går igenom årsrapporter, statistik och pratar om utmaningar och förändringar i kyrkan under hans tjänst. Kyrkan är stor, finns i hela landet och representerar många folkgrupper och kulturer. Det finns många stora utmaningar.

Samuel berättar att en av de saker som han är mest nöjd med är han fått leda arbetet med att omforma kyrkan från att vara centralt styrd till att varje lokal församling blir självständig. Det har stimulerat rörelsen och skapat liv och nytt engagemang.

Samtidigt, det som Samuel brinner mest för är utbildning och träning av pastorer och församlingsledare. Kyrkan har ca. 3000 pastorer som oftast helt saknar utbildning och drömmen är att kunna öppna center för träning och utbildning ute i landets tio provinser. Två är redan i funktion. Tidigare har man utbildat pastorer i Maputo, men landet är stort och resor är svåra. Det är inte rätt att kräva att ledarna ska överge sina familjer ute i provinserna för att få utbildning i stan, det är bättre att ta med utbildningen ut till provinserna. Här behövs mycket stöd, främst inköp av undervisningsmaterial, biblar och teologisk litteratur, men även besök av bibellärare som reser ut i provinserna.

De här är processer som EFK är med och stöttar och som vi följer med stort intresse.

Hasse Persson

Mãos Que Falam (AMQF) är en av våra partners i Moçambique. De arbetar med barn och ungdomar med hörselnedsättning och Marta leder organisationen. EFK stöder AMQF på flera olika sätt och Sonia är deras pedagogiska rådgivare. Marta och Sonia sitter i köket och går igenom AMQFs planer för att starta en skola för barn med funktionsnedsättningar. Situationen för dessa barn i Moçambique är mycket svår. Ofta anses de vara under förbannelse och göms undan i hemmet, isolerade från samhället och utan möjlighet till utbildning och försörjning. Det är spännande att vi på EFK Afrika får vara med och arbeta för alla barns rätt till undervisning. Det som är annorlunda med det här projektet är att man kommer att ha inkluderande undervisning, dvs den kommer även att vara öppen för barn  utan funktionsnedsättning. På det sättet bryts fördomar och utanförskap mot dessa barn och ungdomar ned.

Efter snart två månader i Sydafrika är vi på vår första resa i Moçambique. Det vi har längtat mest efter  är att återse våra vänner. Samtidigt ska det bli spännande att se vad som hänt bland våra partner under tiden vi har varit borta och börja planera för nya utmaningar. Det första mötet för mig (Hasse) blev en grillfest för männen i församlingen Igreja Batista Rensvada i Maputo, som hölls vid en av kyrkans nya församlings-planteringar i en av stadens förorter. Mycket glädje, gemenskap och mycket mat. Nu väntar några veckor med intensivt arbete.

Vi har flyttat in i vårt nya hem. En rymlig lägenhet med stor altan inom ett komplex. Det är ett område med många lägenheter, gemensam pol, gym, mm… innanför en mur bevakat av vakter. Området är en eko-park, det är grönt och vackert med fåglar, apor och djungel-ljudeffekter (fast på riktigt). Om det finns giftiga och dödliga ormar? Alldeles säkert! Men de gillar inte folk, så de håller sig borta. Hur som helst, det känns mycket fridfullt och säkert i området.

Eftersom vi är goda vänner med Henry, en medarbetare på GCF, men på fritiden även konstnär och evangelist, kom konstnären själv och hängde upp några av sina bilder i vårt nya hem. Henry säljer en del av sin konst för att finansiera missionsresor. Vårt hem blev vackert och Henry blev lycklig eftersom han kunde börja drömma om nya missionsäventyr. Det är också ett bra tillfälle att presentera Henry, som har blivit min (Hasses)  närmsta medarbetare. Han tar mig med på olika turer för att se det fantastisk arbete GCF gör ute i olika utsatta områden med många sociala utmaningar. Det är en förmån att få en så bra utbildning inför utmaningarna i EFKs arbete i Moçambique.

Det är många som har bett för att vi ska hitta ett bra hem till vår familj och Gud har verkligen hört era böner (och våra). Vi är mycket tacksamma och hemmet har blivit en bra tillflykt för vila efter långa dagar av studier och arbete.

Barnen har sedan två veckor kommit igång med sina studier i Sydafrika, det är lite annorlunda än i Sverige, ”men med rätt attityd går allt bra” (citat av David).

De går på ett center för hemskolning, 20 km från där vi bor. Daniel läser första året på Gymnasiet via Hermods och David årskurs 8 via Sofia Distans. På centret har de varsitt arbetsbord och tillgång till internet, men studerar helt på egen hand på distans via internet. De bär skoluniform för att smälta in bland de andra barnen på centret. Noemi och Benjamin studerar med ett hemskolningsmaterial, ACE, och på centret får de handledning av lärare, men de har samtidigt friheten att ta med sig sitt skolmaterial och fortsätta studierna om vi behöver resa. Studierna går bra och vi är förvånade att de så lätt har accepterat skoluniformerna i värmen. Skorna måste vara väl putsade och det är förbjudet att ha händerna i byxfickorna (Benjamin visste förstås att vi tog bilden utanför skoltid). På rasterna spelar de fotboll i sina skor och uniformer. Det blir mycket skoputs, tvätt och stryka skjortor. Vi har även haft lektioner i slipsknytning med de stora pojkarna vilket är viktigt. Annars måste de spela fotboll med slipsarna på (vilket de gjorde i början) för de visste inte hur de ska knyta dem igen efter rasten.

Framme i Margate, Sydafrika. Allt har gått mycket bra och vi är tacksamma för era förböner.

Vi har varit här några dagar och nu är det många praktiska saker som måste falla på plats. Vi har haft dåligt tillgång till internett och det dröjer innan vi är ”uppkopplade”, så vår kommunikation med omvärlden har hittills varit sporadisk. Men det är sådant som löser sig med tiden.

Det första utmaningen är att hitta en bil. Kommunala transporter är helt obefintlig och man behöver bil för att göra i stort allt. Vi behöver ju en bil med sju platser och när vi har sökt runt i närområdet har vi inte kunnat hitta någon begagnad. Jag såg en VW Sharan i en bilaffär som först såg lovande ut, men när jag skulle provköra den startade den inte. Det är möjligt att jag måste åka till Johannesburg för att hitta en bil till bra pris. Ni får gärna hjälpa oss i bön för en snar lösning.

I väntan på att vi hittar ett eget boende bor vi tillfälligt i en gästlägenhet. Den är fin och har utsikt över havet, men vi längtar så klart efter att få ett eget hem som är mer funktionellt för oss och för de uppgifter vi kom hit för att göra.  Det finns både hus och lägenheter att hyra, men för att kunna titta på dem behöver vi bil…

Vi har redan haft besök av Andreas Dagernäs (som tillsammans med sin fru Anneli är regionledare för Afrika) och Maria Carlsson (missionärskollega). Det var mycket trevligt och vi hade ett mycket givande samtal om EFKs arbete i Moçambique.

Den 15 januari blev vi utsända från New Life Stockholm för att arbeta som missionärer för EFK. Den här gången kommer vi landa i Margate, Sydafrika och vi tackar alla utsändande församlingar runt om i Sverige som har gjort det möjligt.

Daniel och David som har varit en del av teamet för församlingsplanteringen in Sollentuna blev samma dag utsända även av dem.

Samtidigt som vi kommer att sakna våra vänner i Sverige känns det mycket bra att vara på väg ut i mission igen.

I förra veckan var Sonia i Sydafrika och deltog i ”Implementing Family Care in Africa” en konferens som samlade deltagare från 31 länder. En av de organisationer som bjöd in var Give a Child a Family som startades av EFK-missionärererna Basil och Monica Woodhouse.

Sonia var en av paneldeltagarna och talade om vilken roll församlingar och andra samfund kan ha i familjeomsorg och vikten av att alla barn ska växa upp i en kärleksfull familj. I många år har allt för många afrikanska barn växt upp på institutioner och 1,6 miljoner barn i Moçambique är föräldralösa. De som har det svårast är barn med funktionshinder.

Det är en stor utmaning att få församlingar att leva upp till Jakobs brev 1:27, ”Men att ta sig an föräldralösa barn och änkor i deras nöd … är en gudstjänst som är ren och fläckfri inför Gud och Fadern”. Idag är det sällan en fråga som prioriteras i församlingarna, men något som vi ser som en utmaning att arbeta för. Barnskydds-frågor (Child Protection) är en viktig fråga för oss och i ett land som Moçambique där det sociala skyddet inte fungerar måste församlingarna gå in och ta ett stort ansvar.

Give a Child a Family (GCF), som är baserat i Sydafrika, är en organisation som har kommit långt i de här frågorna. De har skrivit avtal med den Moçambikiska regeringen om att införa familjeomsorg i stället för barnhem, det som är skrivet i African Charter on the Rights and Welfare of the Child och Barnkonventionen – barn ska växa upp i familjer. Behoven i Moçambique är överväldigande och vi har i många böner sökt ett svar hur vi ska kunna arbeta med de här frågorna. Vi ser att Gud har öppnat en dörr för ett gott samarbeta mellan oss och GCF i Moçambique. Det innebär bl.a. att vi kommer att tillbringa en viss tid hos dem i Sydafrika för att få utbildning.